Plötsligt finns han inte mer – han som varit min nära vän under flera årtionden. Med en gång känns livet så mycket fattigare!

I samband med artiklar i Driva avisen på 1970-talet lärde jag känna Ola. Jag beundrade hans artiklar och hans sätt att skriva. I anknytning till Ola kom jag också ”mitt” kära Surnadal närmare. Allt sedan dess har vi varit trogna vänner, där också våra familjer har träffats regelbundet i både Sverige och Norge. När jag minns tillbaka kan jag vaska fram hur många episoder som helst som vi har varit med om. Att i detalj gå in på alla dessa är omöjligt då innehållet med råge skulle fyllas med text i en stor bok. För mig har Ola alltid varit en stor inspiratör. Inte minst i anknytning till hans suveräna översättningar i samband med mina böcker och artiklar om lax och laxfiske, där hans breda kunskap i språk och historia har varit en ovärderlig hjälp i mitt författarskap. Utan dessa levande och jordnära översättningar hade böckerna blivit betydligt fattigare i sitt innehåll. Ola var en stor författare och översättare. Det visar han tydliga prov på med sin bok Nordic Folklore and Traditions, en bok på 453 sidor med mängder av illustrationer. Det skall noteras att Olas dotter Elisabeth har gjort layouten och satt den engelska texten på ett medryckande sätt. Även sonen Harald har bidragit med teknisk hjälp. Boken är för övrigt utgiven 2011 i USA. Beträffande laxfisket i Surna måste Ola nämnas som en stor kulturpersonlighet. Då tänker jag på alla hans artiklar och briljanta teckningar i anknytning till den karta han har illustrerat över laksevald i Surna. En karta på 2,5 meter i naturlig storlek. Tro mig – detta är ett mästerverk som är unikt i sitt slag! Jag har aldrig mött något liknande i den atlantiska laxvärlden. Kartan finns att beskåda i hela dess prakt i Surnadal Kulturhus. Där har den fått sin rätta plats! I förbindelse med kartan har Ola skrivit en bok med titeln Namn på hølane langs Surna som handlar om laksevald och pooler i Surna. Som i den stora Folklorboken har Olas dotter Elisabeth också här varit till stor hjälp med att redigera innehållet. Surnadals kommun skall vara ödmjukt tacksamma för dessa skapelser, då de i sitt sammanhang är ett fantastiskt kulturminne. Om någon är Ambassadeur för Surnadal så är det Ola J. Holten! Det har alltid varit en känsla av välbehag att samtala med Ola. Han var en ordrik berättare, stundtals med humoristiska inslag. I timmar kunde han berätta om ”sitt” kära Surnadal. Ofta gled dessa samtal in på älvens laxfiske, något som jag i allra högsta grad gillade. Inte minst då han kom in på fisket i ”gamledar” och den så kallade brittiska Lordtiden i Surnadal på 1800-talet och fram till början på 1900-talet. I samband med laxfiske vill jag skildra en händelserik tur på älven med Ola, så här utspelade det sig: Det var vid midnatt i början på juli 1988. En sådan där förtrollad natt där naturen spelar ut hela sitt register över Surnadal. Den spirande grönskan i kontrast mot de kvarvarande snöfläckarna på Honnstadknyken färgas violett under den ljusa sommarnatten. Måsarna för oväsen nere på strömmen mot Mauset och Gulla. På åkrarna närmast älven hörs storspovens läte med den avslutande karakteristiska drillen. I denna naturens vidunderliga skådespel ror Ola båten fram och tillbaka över älven i Holta/Sveahølen. Ett rorsarbete som han som ung tonåring har lärt sig av sin far Jon O. Holten. Då mina vänner, händer det som alla laxfiskare längtar efter! En storlax ”biter” tag i flugan och rasar ut i ett våldsamt tempo. Lugnt och värdigt ror Ola in båten till land på Sveasidan, där jag kan arma laxen. Efter någon tid ligger en ”nygått” storlax i håvgarnet. Men det är inte slut med detta. I samband med nästa tur på älven får vi ytterligare en storlax, även den ”nygått” och blank, från det stora och vidsträckta havet i västen. Trots att det är 34 år sedan vi upplevde denna smått magiska natt, kan jag än i dag se Ola framför mig när han möter de stora laxarna med blicken där de ligger sida vid sida på båtbotten. Den blicken och leendet glömmer jag aldrig! Kära Sigrid, Harald och Elisabeth med familjer. Det känns mycket trist och vemodigt när en familjefar lämnar sina nära och kära. Ola lämnar ett stort tomrum efter sig. Och detta inte bara inom familjen utan också hos oss alla andra som har haft glädjen att känna hans närvaro. Om det är någon tröst i sorgen så lever alltid kärliga minnen kvar efter Ola!

TACK OLA Den 8 juli avled Ola J. Holten Jan Johansson

Han bestefar og Surnadalsmånen har komme heim att frå den merkelege verda bakom alle fjell og blånar

Ola J. Holten

Eg var ein gong ein ung og sterkt heimbunden odelsgut med rakt slektspor knytt til garden Holten ned til 1604 (så langt ned som kyrkjebøkene eksisterar i Surnadal på Nordmøre), da eg plutseleg fekk aksla total åtskillelse frå mitt opphav. Vi går da attende til ei nyare tid våren 1960 da eg just hadde gått ut Trondheim Handelsgymnas. Han far hadde tykt at det kanskje kunne vera ei vettug sysselsetning i vente på at eg kunne overta heimegarden. No er det eit velkjent fenomen at ein odelsgard berre kan gi eksistensunderlag for kvar tredje generasjon. Men som god bondegut var eg villig til å ta eit slikt ekstralyft. No var dette gymnaset unnagjort. Og det hadde gått bra. Handelsgymnaset var det einaste som kunne by på språkfaga spansk og fransk. Det var kanskje avgjerande for valget for meg. Ein par vekku seinare var eg innskriven ved Universität Hamburg for studiar. Eit langt steg på eiga hand. Og eg har eit sterkt minne om den tidlege morgonen da eg tok inn på hotellet Die Kollonade (Søylegangen) i sentrum av storbyen Hamburg. Det sterkaste avskjedsminnet som gjennom åra har dukka opp i visse høve er da eg gikk opp for gards-alleen for å ta nattbussen til Trondheim. Det fanst nattbuss på den tida. Doggperlone i kongelvevmønstret glitra sorgtungt i midnattsljøset. Eg sette ned kofferten ved den blomsterprydde vegreina og strauk over denne prydnaden forsiktig med handbaken. Deretter fekk eg hasta fort opp til Riksvegen for ikkje å missa bussen til framtida mi. Og elva Surna følgde meg heile vegen så langt ho rokk til med sine glitrande hølar, til synes sorgtyngd over åtskillelsen. Og målet var uvisst, så kort tid etter krigen. Eg skulle til Tyskland og flyduren gav framleis ekko i nattesomnen berre få år etter at eg som unggut vart vekt av engelske bombefly som kom inn frå havet for å ta tyske mål, bl. anna Tirpitz som låg i Trondheimsfjorden. Heile huset vibrerte som ein fiolinkassett. No skulle eg møta dette folk i fredstid. Og det vart eit positivt møte. Eit spesielt mål for heimlengsla hev truleg vore just Holtahølen i Surna, med laksefisking og blomsterduft langs elvastrendene ved tidleg morgonsfisking. Og med fossekallen som vippa nervøst på steinen sin. Med visse mellomrom har dette dukka opp i minnet meir eller mindre motivert. Første gongen befinn eg meg oppe på bergklippa Rabot ovanfor Grenoble. […]. Her nede låg Université de Grenoble der eg seinare studerte fransk og latin. Og gjennom alpebyen bauga seg den mektige og iskalde elva Isère. Ho kom med helsingar til meg frå si lillesyster Surna. Under sommaren på sundags-morgonane tok eg meg tid her oppe på festningsmuren, under open himmel, til å skissera på ei vitskapleg systematisering av surnadalsmålet. Dette var starten på det som vart dativarbeidet for ei hovufagsavhandling ved Universitetet i Trondheim. Eg var da atter i Trondheim under ein vår på 1970-talet for å avslutta dette. […]. Men tilbake til der det begynte. Mi utlendigheit går kanskje snart mot ein slutt. […]. Ho mor er no borte, men eg veit ho skulle ha teke imot meg med største glede. Som bonde kjem eg ikkje. Men dotteren vår og svigersønnen har med smådrekerne sine befesta slektsgarden. No kan han bestefar berre også komma heim att med siste nytt frå den merkelege verda bakom alle fjell og blånar. Og språket hans har liggje i fryseboksen i alle desse åra. Det har ikkje gått ut på dato. Doggperlone i gards-alleen er framleis like glitrande som den sommarnatta han tok nattbussen ut i den store verda. Den fremste ferdavennen hans gjennom ungdomsåra på alle utalige ferder på tog og buss til og frå studiestader var månen. Til synes Surnadalsmånen som følgde han over landskapet i same fart som toget dunka fram i nattemørkret gjennom stjernehavet. Når han kjem til Surnadal treng månen ikkje lenger å skunda på for å halde reisefellen sin med selskap. Heime er dei da begge to.

Nyårsefta’n 2016/17

Ettertanker

Som far min skrev i forordet til en av sine siste bøker «Handbok i Runer» tok han nattbussen fra Surnadal ut i den store verden en kveld i trolsk måneskinn på 60-tallet og endte opp med å bo og studere i forskjellige land i Europa. Da han fant kjærligheten i Sigrid i Sverige ble han boende på vestkysten på øya Tjörn der de sammen stiftet familie. Da han gjennom hele livet har hatt en sterk levende interesse for lokale navn, dialektord og historie i Surnadal har han hatt tett kontakt med hjemplassen sin og han tilbrakte største delen av feriene sammen med familien her. Han var heldig å ha to hjemplasser, den ene i Sverige med fru, barn og barnebarn og den andre her i Surnadal sammen med alle barn- og ungdomsminner, familie, barn og barnebarn. De var begge like viktige for ham, men som han skrev i forordet i en av de siste bøkene sine så var det barndommens hjem som han ville skulle forsegle livssirkelen hans. Han hadde forespeilet seg å avslutte sine dager på Utigard å Holten, men tiden kom han i forvegen. Etter hans bortgang har har hans ånd fått en siste biltur av alle de hundretalls magiske turer mellom Hanekullen på Tjörn og Utigard å Holten. Hans urne har til og med fått en overnatting på sitt gamle gutterom med utsikt over Svealia som han han var så glad i, spesielt når sola kom tilbake etter en lang vinter. Når Hyldbakk satte ord på det han selv følte ble årets første dag med sol i Svealia til noe enda større. Pappa har alltid vært spesielt glad i ugler og fortalte mange mystiske, fortryllende fortellinger om de under vår oppvekst, spesielt om den han hadde tam på låven på Utigard som liten. Jeg har ikke tidligere vært overtroisk men velger å tenke med hjertet, da det noen få dager etter hans bortgang kom en ugle utenfor vinduet til mor min og kikket henne rett inn i øynene tre kvelder på rad, at det var en hilsen fra far min. Når vi sent om kvelden kom hjem til Utigard og urnen forsiktig ble plassert på gutterommet hans så gikk det ikke lang tid før vi hørte en ugle rope lavmælt utenfor. Vi velger å tro at han sendte oss en budbærer som vil takke for at han nå er kommet hjem. Elisabeth Holten